Havtornets hälsoegenskaper är kända över hela världen och omtalas redan i gamla tibetanska texter. Med en smak av passionsfrukt, mango och lime är det förvånande att hitta havtornets vackra gula bär på sandiga stränder i Sverige. Men för det ska vi vara glada. De mjuka, saftiga havtornen beskrivs som ett av världens mest vitaminrika bär.
Blåbär är inte bara ett av våra mest älskade bär, utan också ett av de vanligaste. Omkring 15 % av Sveriges yta är täckt av blåbärsris. Blåbär har så länge man kan minnas varit en stapelvara i det svenska hushållet. Bären var förr en viktig källa till C-vitamin under vintermånaderna. Idag använder vi dem oftast till sylt, saft och kräm. På senare tid har blåbärets mycket rika innehåll av kraftfulla antioxidanter uppmärksammats av forskare.
Granatäpplet är inte ett bär, men väl en på senare tid mycket uppmärksammad frukt med unika hälsoegenskaper. Som nyttoväxt i människans tjänst är granatäpplet mycket gammalt, som omtalas både i bibeln och i antikens Grekland - ofta som en symbol för fruktsamhet, eftersom frukten innehåller så många frön. Granatäpplet har ett högt innehåll av olika polyfenoler och andra näringsämnen.
Trots att jordgubben för många är lika svensk som midsommar uppstod den inte som art förrän på 1800-talet. Faktum är att namnet "jordgubbe" inte finns belagt i svenskan förrän 1841. Jordgubben är en nära släkting till smultronet och odlas över hela världen. Svenska jordgubbar finns att köpa under sommarmånaderna. Övriga året importeras de framförallt från Sydeuropa och Israel.
Hjortron, "myrarnas guld", är en nära släkting till hallon och björnbär. De har en unik, ojämförbar smak och en karaktäristisk "knastrighet". Förr kunde hjortron ordineras mot infektioner och trötthet - förmodligen tack vare det rikliga innehållet av C-vitamin, som nordbor ofta led brist på under de långa vintermånaderna. Precis som lingon innehåller hjortron bensoesyra, som är ett naturligt konserveringsmedel, vilket ger bäret en lång hållbarhet, särskilt som sylt.
Tranbär är ett vackert rött bär, som påminner lite om lingon. Det har en frisk, syrlig och lite sträv smak som passar utmärkt till vilt, fågel och cocktails. Bären växer vilt på öppna myrar och mossar. De mognar sent på hösten och många hävdar att de blir ännu godare om man låter den första frosten nypa dem i skalet. Tranbär innehåller stora mängder antioxidanter.
Med sin bulliga form är det lätt att se att björnbär är en släkting till hallon. Varje bär består av flera små frukter, som är ovanligt rika på fibrer. De svarta björnbären innehåller många olika antioxidanter, fler än i både tranbär och hallon. Dessutom har bäret ett rikt innehåll av mörka fytokemikalier - antocyanin, som hjälper kroppen att ta hand om fria radikaler. Björnbär är mycket goda, men ska inte plockas förrän de sent på året är helt mogna. Först då utvecklar de nämligen sin fulla arom.
Lingon växer vilt i hela Sverige och är ett av våra allra äldsta hushållsbär. Utgrävningar har visat att man plockade och åt lingon redan under bronsåldern. Färska lingon, som kan plockas under sen-sommar och tidig höst, är beska och sträva. Men de kommer till sin rätt i sylt, som i många klassiska, svenska rätter bidrar med en säregen och mycket uppskattad sötsyrlig smak. Eftersom lingon innehåller ett naturligt konserveringsmedel, bensoesyra, så kan man koka en hållbar sylt utan stora mängder socker. Lingondricka har ett rikligt innehåll garvämnen och har ett mycket lågt pH.
Röda hallon är förmodligen ett av våra vanligaste trädgårdsbär, som blev populärt först under 1800-talet. Hallon trivs i hela Sverige - framförallt på hyggen och stenig, kväverik mark. Ett hallon består egentligen av många små, runda bär som sitter ihop. I varje sådant bär finns ett litet frö, vilket gör att hallon innehåller över 6 g fibrer per 100 gram. Men framförallt innehåller hallon en unik, kraftig antioxidant - ellagsyra, som nästan inte går att hitta i något annat livsmedel.
Krusbär härstammar från Kaukasus och Västafrika och började odlas i Norden på 1600-talet. Under 1800-talet var det inte ovanligt att man tävlade i att få fram så stora bär som möjligt genom olika former av förädling. Därför är antalet krusbärssorter ganska stort. Krusbär påminner i smaken om kiwi, men är inte lika sträv. Omogna krusbär innehåller mycket pektin, och passar därför bra till gelé. Mogna bär är sötare och kan användas i sylt, kräm och saft.